Dagbok

Jag skriver och visar bilder mycket för er som är intresserade men även för min egen del. Jag går ibland tillbaka och tittar på vad jag gjorde och tänkte förra året eller för tre år sedan.
I hjärnan dyker det upp saker ofta som jag skulle vilja få ner med skrivna ord. Men det är svårt att få till på ett bra sätt tycker jag. 

Min grundinställning är att positivism-så längt det går- gör livet lite lättare med allt vad det innebär. Men självklart kan man inte gå runt och skratta å le hela tiden. 
Jag har det bra. Punkt. Sen kan det vara händelser och tillfällen som gör att tillvaron känns jobbig, orättvis, svår, läskig och alldeles kass.

Vårt beslut att flytta från Stockholm har jag aldrig ångrat, men dessa första 5 månader har inte bara varit roliga å spännande...

Okej, jag börjar från början. Vi sa upp oss från våra fasta jobb och jobbade sista dagarna i juni. Sen semester med packning inför flytten till Huskvarna. Jag var gravid och det kändes SÅ bra! Nytt och spännande men samtidigt lite läskigt. Just att lämna det trygga, fasta, invanda mot en lägenhet(som jag bara sett på bild) inget jobb för Johans del och inget svar från skolan ang. antagning för min del.

Femtonde juli for vi med pick å pack. Elsa var direkt överlycklig för sitt nya egna rum och lekparken på gården. Det var en stor lättnad. Just hennes positiva reaktioner fick mig att slappna av. Sen att familjerna va med å fixade och donade kändes toppen!

Efter ett par dar fick jag reda på att jag kommit in på Sjuksköterskeutbildningen på högskolan. Kul å pirrigt. Johan var på intervju efter intervju på Husqvarna och fick tillslut jobbet! På vår bröllopsdag ringde de. (23/8)

Men en vecka före skolan började fick jag missfall. i vecka 12. Fick så ont. Både i kroppen och själen. Men skolan började den 19:e samtidigt som Elsas inskolning på hennes underbara förskola, och det var bara att ta nya tag. 
Kände mig vilsen och gammal de första dagarna. Visste inte hur jag skulle bete mig riktigt. Men efter en vecka kändes det bättre och jag hittade några likasinnade att hänga med.

Vi hade våra nya dagsrutiner och sysselsättningar. Johans resväg till jobbet kortades ner avsevärt från Stockholmsperioden. Nu tar det tre minuter på cykel. Tiden vi sparar känns så värdefull.
Jag cyklade till skolan och fick på så sätt min motion med ca 6 mil i veckan. 
Tentorna började bli aktuella och vi väntade på den lilla bebisen i Maddes mage! Att bli moster var en stark positiv händelse som jag bar med mig under hela tiden. Så 26 september kom hon. Lilla livet. Efter många timmars kämpande och mina tankar och känslor var med M&M. Sån total Lycka!

Om det inte vore för att Madde blev dålig efteråt. in och ut på sjukhuset. Antibiotika så det sprutade ur öronen och en ledsen bebis som hade ont i magen. Mattias fick ryggskott och nyblivnaföräldralyckan fick lite hicka. Jag kunde inte fokusera 100% då vi är så nära. Tentorna gick åt fanders, men vad gör väl det.
Flickorna blev bättre och i slutet på oktober fick jag ett positivt graviditetstest! 

Livet flöt på och vi tittade på ett hus. Blev störtförälskade. Budade. Vann! Började genast planera och fundera över inredning å sånt kul.
Kände mig dock orolig och försökte boka ett tidigt ultraljud. Skitsvårt, fanns inga tider. Tillslut fick Johan ringa och vi komma den 15 november. Samma avdelning som förra gången. Mjuk personal. Negativt besked... vecka 8 men ingen pågående graviditet. Tomhet.
Hämtade vårt lyckopiller Elsa som fick mig att skratta och jag bestämde mig för att se fram emot huset i januari.

Snart är vi där. 
Jag är så tacksam för familj, vänner å andra jag känner. Det är upp och ner men sånt är livet.

Jag vill inte på nåt sätt att du ska tycka synd om mig, för det är det inte. Men jag kände för att skriva, som en dagbok.

Så ta hand om dig, du är värdefull!

Essa på sin treårsdag